Barn och datorer

BARN OCH DATORER

av Lennart Hansson, Håkan Lindblom.

Kognitionsvetenskap C, 5 p, ht 1996.

Inledning

Alla barn kommer förr eller senare i kontakt med datorer - i skolan och ofta även i hemmiljö. Det blir allt vanligare att även förskolor köper datorer till sina avdelningar. Syftet är ofta att barnen i ett tidigt stadium ska få komma i kontakt med datorn och på så sätt vara bättre rustade inför framtiden.

Behöver verkligen barn komma i kontakt med datorn redan i förskoleåldern? Ska de inte få leka så länge som möjligt? Författarna till de rapporter som vi tagit del av tycker att barn tidigt bör lära sig använda informationsteknik. I barnens framtida yrken kommer det att vara ett måste att kunna använda dator. De som har dåliga kunskaper på det området kan t o m komma att höra till en ny underklass i framtiden.

Att det börjas redan på "dagis-nivå" beror på att då är alla barn mycket nyfikna på sin omvärld och de har inte hunnit bli "rädda" för nymodigheter. Dessutom är det större chans att kunna bryta könsrollsmönster. Gunilla Jedeskog (1993) konstaterar att resultat från tidigare projekt, där datorn införts i undervisningen redan på lågstadiet, visar att flickornas positiva inställning till datorer fortfarande håller i sig på högstadiet. Ett annat argument är att det inte får bli för stora skillnader mellan de som har råd att ha en dator hemma och de som inte har råd - att inte klasskillnaderna blir för stora. Datakunskap ska vara en baskunskap som alla har rätt att ta del av. Det är lika viktigt att dagens barn lär sig om datorer som det var för 1800-talets barn att lära sig läsa.

Falk (1995, s 19) anger som ett mål med sitt projekt att barnen, förutom sina andra färdigheter och förmågor, även hade lärt sig grunderna i datorhantering och att de skulle kunna se datorn som ett naturligt arbetsredskap. Barnen skulle kunna tänka om sig själva att "jag är en som kan om datorer".

"Det är viktigt att barn stiftar bekantskap med datorer i en tidig ålder för att hinna med i sin egen utveckling. Förskolebarn kan lära sig att använda datorn och förstå de program som är anpassade efter dem utan större svårigheter, men det är inte bara den aktiva användningen som är viktig utan det är också en fråga om att förstå den tekniska värld som de så småningom kommer att ta del av." (Ur Lära i förskolan)

"Om inget görs kommer vartenda barn att få sin första kontakt med datorer i samband med våld. Det är ungefär som att först lära sig att använda en kniv till att döda med och sedan få veta att det går att skära bröd med den!" säger Bo Gustafsson. (Förskolan nr 7 1993, s 36)

Syfte

Denna uppsats riktar sig främst till programmerare och datatekniker med intresse för utformning och utveckling av mjukvara (i första hand för barn mellan tre och sju år). Det finns gott om duktiga programmerare, men det räcker inte med att bara kunna skapa effektiva algoritmer. Vi har den bestämda uppfattningen att datorerna (programmen) än mer måste anpassas efter människans kognitiva egenskaper och förutsättningar. För att kunna göra detta måste man naturligtvis få reda på lite mer om hur människan verkligen fungerar. Vi har försökt att förklara och sammanfatta barns förmåga att förstå och använda en dator.

Hur väl utvecklade är barn (rent kognitionsmässigt) för att kunna utnyttja datorer som hjälpmedel redan i tre- till sexårsåldern? Kan de utnyttja tangentbord och mus så att datorn kan användas utan någon vuxens hjälp? Kommer de att isolera sig och sitta ensamma vid datorn, eller kommer det att utvecklas ett samarbete mellan barnen? Går det bra att använda ett ritprogram i datorn eller mår de bäst av att använda händerna och skapa själva med papper och kritor? Vilken bild har barnen av datorn och datoranvändarna? Förhindras barnens fria fantiserande genom att utnyttja datorn? Det är frågor att reflektera över, innan datorer introduceras för små barn.

Metod

Vi har tagit del av sjutton rapporter/egna arbeten som skrivits som en del av kursen "Teknik för flickor och pojkar. Dator och video" på Lärarutbildningen Institutionen för barn- och ungdomspedagogik, specialpedagogik och vägledning under åren 1994-96, och ett projektarbete (Förskollärare/Fritidspedagog, 50 p) från vårterminen 1993. I dessa har anställda vid fritidshem, förskolor och lågstadieskolor berättat om hur de använder dator på sin arbetsplats och vad som hände när datorn introducerades där.

Inledningsvis har vi i vårt arbete försökt att sammanfatta och redogöra för barnens olika utvecklingsstadier. Litteraturstudier har gjorts. Genom att sammanfatta de rapporter vi tagit del av har vi försökt återge barns upplevelser av datorer och datorprogram. Som testprogram har vi valt att studera hur barn i tre- till sexårsåldern arbetar med ritprogrammet KidPix.

Datoriseringen i skolan - en historisk tillbakablick

I slutet av sextiotalet började motioner till riksdagen läggas fram med syfte att väcka ett intresse för datoriseringen som hade börjat inledas i vårt land. Regeringen gav 1971 Skolöverstyrelsen i uppdrag att inleda en försöksverksamhet för att utreda möjligheterna att starta "Undervisning i datorteknik". 1980 presenterade Skolöverstyrelsen (SÖ) en slutrapport tillsammans med en studieplan för Datorn i skolan (DIS).

Läroplanen för grundskolan (lgr 80) innebar att datalära infördes på högstadiet. Denna läroplan trädde i kraft 1982. Här gavs bl a tre olika riktlinjer angående synsätt på datorn. Eleven bör vara orienterad om :

1984 presenterade SÖ ett nytt handlingsprogram: Utbildningen inför datasamhället. Detta handlingsprogram berör nu även lärarutbildningen. Alla som studerar på lärarutbildningen skall ges grundläggande kunskaper inom datorområdet och insikt om hur datorn används som pedagogiskt hjälpmedel. Dessutom bör utbildningen anpassas efter de olika lärargrupperna.

Studieplanen Datalära för grundskolan gavs ut av SÖ 1984. Här gavs riktlinjer som berör vilka ämnesområden datorundervisningen bör innefatta. Detta gjordes mot bakgrund av att man började se framför sig att datorn på sikt kommer att bli ett användbart och nyttigt hjälpmedel inom skilda ämnen i skolan.

1985 tillsattes en arbetsgrupp av utbildningsdepartementet, vars uppgift var dataprogramsutveckling inom skolans område. Gruppen skulle ta fram programvara utifrån de riktlinjer och tankegångar som hade uppkommit i tidigare undersökningar och arbetsgrupper. En liknande projektgrupp tillsattes 1988 för att utgöra grunden för nästa stora satsning, Datorn och Skolan (DOS). Denna grupps verksamhet ägnades till stor del åt att utveckla mjukvara. Gruppen hade nämligen den uppfattningen att det rådde en stor brist på bra program. Under 1980-talet satsade staten och kommunerna tillsammans mellan en halv och en miljard kronor på datateknikanskaffning till grundskolan. 1992 fick skolverket regeringens förtroende att ansvara för utvecklingen av den nationella datapolitken inom skolområdet.

Barns utveckling

Inledning

För att få en bättre förståelse för hur barn reagerar inför datorer, och för att kunna belysa de möjligheter och de begränsningar som små barn har vad gäller bl a inlärning och hantering av en dator, så är det nödvändigt att först redogöra för och beskriva barnens utveckling med avseende på, först och främst den kognitiva utvecklingen, men även vad gäller den fysiska utvecklingen. De indelningar som gjorts, och de moment i utvecklingen vi valt att närmare avhandla är de, som för oss är intressanta med avseende på datoranvändning.

De olika delarna i utvecklingen som kommer att beröras är:

De åldersspecifika indelningar vi gjort är inte alls så klara och tydliga som de har framställts, utan mycket mera individuella och flytande. Eftersom vår studie sträcker sig över åldrarna tre till sex år finns det naturligtvis stora differenser i utvecklingsnivå mellan barnen. Vi har valt att lägga tyngdpunkten på de lite äldre barnen (mellan fem och sex år).

Motorik

Idag styrs de flesta datorprogram med hjälp av en mus. Detta kräver god handmotorik men också ett bra samspel mellan öga och hand. För nybörjare kan det upplevas både som svårt och besvärligt att styra muspekaren rätt för att kunna klicka på de olika symbolerna - inte minst bland vuxna. Detta kräver en viss träning.

Små barn har ofta problem med att hantera en mus. Handhavandet av musen kräver en relativt välutvecklad finmotorik (handmotorik), men det krävs även en god öga-handkoordination. Barnens finmotoriska utveckling är ett samspel mellan de grovmotoriska funktionerna, handmotorik, perception och ögonrörelserna. Vad gäller finmotoriken för barn i omkring tre års ålder, så är det framför allt armens rörelser som styr hur barnet hanterar material. Lite längre fram i utvecklingen utgår rörelserna alltmer från armbåge och handled, och blir mer precisa och flexibla. (Alin-Åkerman, 1982)

Vid tre-fyraårsåldern är differentiering på höger och vänster hand färdig (höger- eller vänsterhänt). Fyra-femårsåldern brukar ibland kallas för en genombrottsålder för handmotoriken. Fingrarna deltar mera aktivt vid handrörelserna, istället för att som tidigare bara hålla fast olika föremål. Öga-handkoordinationen är fortfarande inte fullt utvecklad. (Alin-Åkerman, 1982)

Uppgifter som kräver alltför stor uppmärksamhet vad gäller finmotorik och uthållighet gör att barnet tappar intresset snabbt, om det inte lyckas med vad det hade tänkt. Vid stigande ålder ökar också barnets tålamod, vilket betyder att barnet orkar sitta lite längre vid datorn.

Det är tveksamt om barn under tre års ålder har något större utbyte av att sitta ensamma vid en dator, speciellt med avseende på finmotoriken. Barnet har svårt att hantera mus och tangentbord.

Perception

Den visuella bedömningen börjar spela allt större roll vid åldern kring fyra till fem år, men fortfarande använder barnen ofta händerna och känseln för att identifiera föremål. Allt eftersom barnet också minns bättre kan det upprepa i lek vad det varit med om och på så sätt befästa varseblivning. Barn kan mycket tidigt skilja färger åt men först vid tre års ålder börjar de kunna namnge dem. (Alin-Åkerman, 1982)

Undersökningar visar att barn i den här åldern visar ett större intresse för form än färg. Barn genomgår en lång successiv utvecklingsprocess vad gäller förståelsen för olika geometriska figurer och former. Den vanliga uppfattningen om räta linjer, volymer och ytor är inte färdigutvecklad förrän vid c:a fem års ålder. Experiment som Piaget genomfört visar att barn som kan skilja en öppen figur från en sluten figur, kan helt sakna förmågan att skilja på en sluten cirkel från rätlinjiga figurer och romber (tre-fyraåringar). (Alin-Åkerman, 1982)

Ett klassiskt exempel på hur små barn upplever volym på ett tidigt stadium är om ett barn först får se två lika glas med vatten och får frågan om det är lika mycket vatten i glasen. Barnet svarar då ja. Om sedan vattnet töms över i ett smalare och högre glas tror barnet att det är mer vatten i det högre glaset.

Program utvecklade för riktigt små barn (från c:a tre års ålder) kan gärna ha ett stort utnyttjande av färgglad grafik och olika ljud. Detta stimulerar barnets upptäckarglädje och ger barnet en möjlighet att utifrån sina förutsättningar kunna utvecklas vidare. Med stigande ålder följer en förändring som medför en ökad förmåga både vad gäller perception men kanske framför allt abstrakt tänkande (mer om detta i nästa avsnitt). Detta innebär att man kan utforma programmet från att endast vara baserat på enkla former och symboler till att vara lite mera utmanande.

Kognition

Minnet

Redan under de första levnadsåren utvecklar barnet ett så kallat igenkännande minne. De kan känna igen t ex ett ansikte, en röst eller kanske en smak. Förmågan att lagra och återkalla bilder av objekt utvecklas successivt och är färdigutvecklat lite senare. (Alin-Åkerman, 1982)

Barns sätt att minnas påminner mera om en typ av bildminne än vuxnas. En viktig aspekt av hur små barn minns och lagrar informationen som de uppfattar och upplever är det procedurella. När förmågan att förstå symboler och dess innebörd mognar fram, kan man anta att informationen som är procedurellt lagrad på något sätt omvandlas och finner någon typ av symboliserad representation. (Havnesköld, Risholm Mothander, 1995)

Från omkring fem års ålder finns det tecken som tyder på att det deklarativa minnessystemet hos barn börjar likna den vuxnes. Det deklarativa minnet har med symbolrepresentation, bilder och språkliga föreställningar att göra, men också ren faktakunskap. Medveten inlärning tycks vara mest förbundet med det deklarativa minnet, medan det deklarativa minnet och omedveten inlärning främst kopplad till procedurminnet. (Havnesköld, Risholm Mothander, 1995)

Tänkandets utveckling

Till en början är barnets tänkande symbolistisk och förlagiskt. Barnet utgår ifrån sig självt. Tänkandet är bundet till handling upplevda situationer. Ofta följer barnets tanke och handling givna scheman. De gör på samma sätt som de lärt sig tidigare eller som de sett t ex mamma göra. (Alin-Åkerman, 1982)

Piaget kallar den utvecklingsnivån som barnet befinner sig i åldern tre till sex år, för det föroperationella stadiet. Barnet börjar kunna föreställa sig den omedelbara omgivningen istället för att som tidigare endast blint lita på, och utgå ifrån vad det ser. Barnet börjar successivt lära sig skilja på symbolen och vad den betecknar. De börjar att tänka i form av orsak och verkan och försöker hitta olika samband som kan förklara varför saker och ting i deras omgivning händer och sker på det sätt det gör. De äldre barnen tänker först och handlar sedan därefter. De yngre barnen handlar först och utifrån handlingens konsekvens så tänker de efter. (Alin-Åkerman, 1982)

Barnet är mycket egocentrisk i början av denna utvecklingsperiod, men successivt erhålls en förmåga att kunna sätta sig in i en annan människas upplevelseperspektiv. Detta visar sig bl a genom de rollekar barnet börjar delta i, där det ofta försöker härma eller låtsas vara någon annan. (Alin-Åkerman, 1982)

Dessa skillnader i utveckling mellan barnen i de olika förskoleåldrarna, betyder naturligtvis att det också är stora skillnader i hur de upplever olika datorprogram. Detta måste man tänka på när man utformar datorprogram för barn. Det kan vara på sin plats att betrakta varje utvecklingsstadium som en riktlinje för hur man ska utforma ett datorprogram. Det gäller att ta hänsyn till barnens olika förutsättningar. Det är viktigt att tänka på vilken åldersgrupp programmen är utformade för.

Språk

Enligt Piaget utvecklas språket från att vara ett egocentriskt språk som bara nyttjas till att tillfredsställa det egna jagets behov, till att vara ett lite mera socialiserat. I genomsnitt kan en treåring drygt 1500 ord och kan vid fyra års ålder bilda fullständiga satser och tala relativt rent.

Fyra- till femårsåldern är barnets mest aktiva period vad gäller språklig utveckling. Det är ofta under denna period frågandet når sin kulmen. Nu börjar barnet också kunna prata och kunna göra något annat samtidigt.

Vid denna ålder har barnet erhållit en förmåga att framkalla händelser ur det förgångna. Språket har medverkat till att barnet kan infoga föremål och händelser i begreppsmässiga ramar. Språket blir därmed en delorsak till den kognitiva utvecklingen.

Social utveckling

Det är knappast troligt att barn förstår begrepp som "vi och dom" eller kollektiva tilltal, före fyra års ålder. Med tiden utvecklas den bilden och så småningom ser de "vi" som en helhet där de själva deltar. Barnet börjar bli medvetet om sig själv och sin relation till andra människor, och blir mer och mer roat av grupplekar. En lekgrupp brukar ofta bestå av två eller tre barn.

Ofta vill barnet försöka frigöra sig lite från beroendet av vuxna. Det kan yttra sig i att barnet vill klara av allting själv - det vill inte ha någon hjälp med att t ex klä sig.

Piagets teori om den sociala utvecklingen

Flickor - pojkar

Vid ungefär två års ålder vet barnet vilket kön det tillhör och försöker ta reda på hur det är att vara flicka respektive pojke. En pojke identifierar sig ofta med sin pappa och en flicka med sin mamma.

Pojkars och flickors beteende skiljer sig åt på det sättet att pojkar ägnar sig ofta åt grovmotoriska lekar medan flickor ägnar sig åt lekar som är mera finmotoriska.

"Det är kul att trycka på fel knapp för då kan man upptäcka mycket " sa en lite pojke på en mellanstadieskola en gång. Med denna fras lyckas han beskriva pojkars lite mera tuffa attityd gentemot en dator. Det har visat sig i studier som gjorts att pojkar har en tendens att chansa och att pröva på lite mera än flickor. Flickorna är generellt sett lite mera varsamma och ordentliga när de prövar på någonting nytt, t ex ett nytt datorprogram.

Vilka program är lämpliga att använda?

Vi har samlat en del kommentarer till olika program, främst KidPix, som finns i rapporterna. Generellt verkar det vara mycket positiva reaktioner på programmet KidPix. Det är intressant att se reaktionerna från dem som arbetar direkt med barnen.

Gidlund (1995, s 11): "Idag finns en del bra program men mycket få svensktillverkade eller med svenskt tal. Till viss del saknas också program som man i någon större utsträckning kan gå in och ändra i efter behov. Det finns program som stimulerar barnens utveckling när det gäller färger, former, riktningar, bokstäver, siffror, olika begrepp man kan lära sig klockan, spela memory, lägga pussel, rita och färglägga etc."

Gustafsson (1996, s 10): "Barnen har oftast använt ett program som de kallar ‘Dykaren’ (Peka och Klicka) när de första gångerna suttit vid datorn. Med detta program har de främst tränat grundläggande moment som just ‘peka, klicka och dra’."

Falk (1995, s 5f, 17ff) har erfarenhet av flera olika program:
· Scooters Magic Castle: Det är ett spel för åldern 5-9 år. Det har olika svårighetsgrad och kan alltså anpassas till olika åldrar. Det är ett bra och varierat lekprogram, med många träningstillfällen för hur man använder mus. Det är mycket klicka och peka. Det är ett bra program för att få barnen att bekanta sig med datorn. "De hade så roligt att de inte ens tänkte på att de lärde sig något."
· KidPix 2 (inklusive KidPix Companion): Det är ett otroligt roligt och fantasifullt rit- och skrivprogram. Där finns det inga gränser för vad barnen kan göra. (Det skulle i så fall vara att läraren inte kan alla finesser.) I KidPix skapar barnen själva - de andra programmen lär sig barnen fort. De äldre (femåringarna) använder KidPix mer och mer.
· Krazy-Face: Det är ett enklare ritprogram, där barnen skapar ansikten från olika modeller. Det kan vara ett bra program att använda innan KidPix introduceras.

Lundquist (1996):
· En erfarenhet är att barnen måste ha ordentligt med tid, samt en grundlig introduktion för att kunna använda verktygen.
· KidPix: Det är svårt att rita människor. Flickan ville tidigare gärna färglägga redan färdiga bilder. Det gör hon sällan nu. Hon provar helst de olika funktionerna när det gäller att måla och rita med KidPix. Både pojken och flickan ritar gärna hus. Det kanske beror på att det är mycket raka streck, och att det är enklast. De färdiga stämplarna tycker jag att de använder förhållandevis lite. När man sätter ljud till sina egna bilder får man ytterligare en dimension på skapandet. Tänk att rita en teckning och att sedan kunna bestämma hur den ska låta!

Kriström, Nygren, Ohlsson (1996):
· KidPix: Det är lätt att instruera dem som inte tidigare använt datorer så mycket. Barnen lärde sig snabbt att förstå hur de skulle göra för att utnyttja programmets möjligheter. Med stämplarnas hjälp kunde alla få bilder som de var nöjda med. Bara ett fåtal ritade egna bilder istället. Stämplarna var stimulerande och barnen utgick ifrån dem när de skrev sina sagor. Oavsett skissernas slutliga utseende var alla lika noggranna vid datorarbetet och de kände sig nöjda med sina bilder.
· Jämfört med andra enkla ritprogram är KidPix bra eftersom det även går att skriva texter. Nackdelarna med ordbehandlingsdelen är att texterna är svårrättade. I efterhand kan man inte ändra en färdigskriven text på annat sätt än att radera bort ordet med "suddstämpeln". När man sedan ska skriva igen, är det omöjligt att få markören på rätt radhöjd. En annan nackdel är att bokstäverna å, ä och ö saknas. Istället får barnen rita in prickar med programmets penna.

Westerlund (1996, s 7):
· KidPix: "Något som jag upptäckte var att barnen ritade mer på s k fri hand än med stämplar. De ville skapa något eget."

Algotsson m fl (1996):
· "Några hade svårt att använda musen i början. Markören gled iväg när de t ex skulle välja färg i KidPix."

KidPix

KidPix är ett ritprogram speciellt designat för barn i åldrarna tre till tolv år. Med hjälp av programmet kan de skapa egna bilder och redigera eller färglägga redan färdiga bilder. Programmet är uppbyggt ungefär på samma sätt som ett traditionellt ritprogram, vilket borde göra att en något så när datorvan vuxen användare borde känna igen sig.

Programmet innehåller tolv olika verktyg att applicera på ritytan. Dessa verktyg finns representerade som symboler placerade till vänster om ritytan. Programmet styrs helt och hållet med en mus. Precis som de flesta andra program, erhålls det önskade verktyget (funktionen) genom att föra muspekaren till symbolen och klicka.

Förutom de vanliga funktioner som finns i ett ordinärt ritprogram finns även en mängd spännande och roliga funktioner som tar lite tid att upptäcka, vilket väcker barnets nyfikenhet och intresse. Bl a finns det stämplar med färdiga figurer och symboler. Det finns även bilder att färglägga, möjlighet att göra egna bildspel m m. Programmet har en mängd olika ljud kopplade till de olika funktionerna och det finns möjlighet att skapa egna ljud.

Vad händer med barn som kommer i kontakt med datorer?

Det finns farhågor att små barn som kommer i kontakt med datorer inte utvecklas normalt på andra områden. De blir stillasittande, ensamma och slutar rita med papper och penna m m. Stämmer det? Följande är en sammanfattning av de iakttagelser som finns i rapporterna.

Stillasittande

Utfrågade föräldrar var rädda att barnen skulle bli sittande framför datorn och att annan verksamhet skulle bli lidande, och att även barnens kreativitet och kamratrelationer skulle försämras.

Det är viktigt att barnen får utveckla sin motorik för att kunna behärska sin kropp. Det får inte bli för mycket stillasittande, utan stunder vid datorn måste varvas med andra aktiviteter. Bara därför att datorn finns i förskolan går det inte att sluta med alla andra aktiviteter, t ex rörelse och drama eller att måla och rita. Erfarenheten på en förskola där datorn stod påslagen hela dagarna var dock att inget barn satt "för länge". De får helt enkelt nog efter en stund. (Gidlund, 1995, s 18)

Ensamarbete

En annan av farhågorna var att barnen skulle komma att sitta ensamma vid datorn, och på så sätt isoleras från kamratgemenskapen och inte utveckla de sociala färdigheter som behövs för att kunna fungera i samhället.

De observationer som redovisas i rapporterna är gjorda efter bara några månaders kontakt med datorer, så det kanske är för tidigt att ge ett definitivt svar på frågan. Något nytt som införs får alltid stor uppmärksamhet, och datorn har alltså inte hunnit bli ett vardagsföremål ännu. Det är alltid kö till datorplatserna, så den som vill arbeta ensam har inte fått någon möjlighet till det ännu.

Rapporterna är samstämmiga: "När vi tar fram datorn så sitter barnen alltid i grupp och hjälps åt med programmet, och verkar ha roligt tillsammans." (Knutas, Wikman, 1995, s12). Svaren på de frågor de ställt till barnen visar dock att hälften av dem föredrar att sitta ensamma vid datorn. Denna motsägelse tas inte upp till behandling, men det vore intressant att undersöka hur situationen ser ut när ytterligare något år gått.

Erfarenheterna av projekten är att barnen lär av varandra och att datorn blir en samlingsplats för problemlösning och diskussion. Datorn lär dem även att samarbeta i grupp.

Språkutvecklingen

Falk noterar att sexåringarna tränar språket vid datorn, och att även det språkliga innehållet är kvalitativt bra, t ex att de beskriver färger "ta den ljusblå", de benämner upp och ner, större än och mindre än. De talar långa meningar för att bli förstådda. Slutsatsen är att arbete vid datorn kan vara till stor nytta, både socialt och som omedveten språkträning. Det är särskilt nyttigt för barn med dålig svenska att arbeta vid datorn tillsammans med svenska barn. (Falk, 1995, s 14)

När (något äldre) barn får berätta om vad de tycker om att skriva med datorn tycker de ofta att det är bra att de kan arbeta i sin egen takt och att de inte behöver vara rädda för att göra fel. Eventuella fel kan enkelt rättas till utan att det blir kladdigt i texten av suddad blyerts. Eleven behöver därför inte påminnas om sin bristande språkliga färdighet utan kan glädjas åt en "ren" text. Texterna blir längre och mer innehållsrika när de slipper lägga ner energi på att skriva en snygg text på papperet, utan får koncentrera sig på innehållet. För förståndshandikappade och elever med grövre läs- och skrivsvårigheter var detta första gången de kunde presentera ett skrivet arbete med stolthet. (Knutas, Wikman, 1995, s 1; Almåsen, 1996, s 6f)

Motoriska svårigheter

Katarina Öman (1994) tar upp att både barn med motoriska svårigheter, och barn med inlärningssvårigheter, med datorns hjälp kan lyckas bättre i skolan än med traditionella metoder. Datorns outtröttlighet gör att barnet kan öva så länge det behövs. Falk (1995) har noterat att barnen tycker att det är roligt att träna vid datorn och att uthålligheten är längre än vid andra aktiviteter.

Gidlund (1995, s 15) berättar om observationer av en fyraårig pojke. Han hade stora svårigheter med musen. Han lyfte och vred den konkret för att styra den. Läraren fick visa hur den fungerar för att han skulle förstå. När han förstått att "klicka" började han att klicka hela tiden. Här koncentrerade han sig på att klicka men förstod inte att styra. Trots ihärdigt klickande hände inget på skärmen. Utan vuxenstöd fick han inte fram något. Det är svårt att styra musen både för barn och vuxna, men barn lär sig ganska snabbt när de har utvecklingsmässiga möjligheter för det.

Slutar de att teckna för hand?

Det är svårt att säga om användandet av dator påverkar barnens sätt att teckna för hand. Det är dock tydligt att de tecknar mycket mer än de gjorde innan. Ofta går de direkt och tar fram papper och penna sedan de arbetat med datorn. Med datorn "kluddar" de mer och med papper och penna ritar de mer människor. Det är alldeles för svårt att rita människor med datorn, om det ska bli mer än streckgubbar.

Skiljer sig pojkars och flickors användande av datorn åt?

I rapporterna märks en tendens till att flickorna tar ett steg tillbaka, när pojkarna bråkar och inte vill sluta att använda datorn, trots att de själva så gärna vill använda den. En möjlighet är att dela upp barnen i enkönade grupper, så att flickorna kommer mer till sin rätt. Falk (1995, s 12) tycker att det fungerar bra i både mixade och enkönade grupper, men att det nog ändå är allra bäst för flickorna att arbeta i flickgrupper.

Det finns även uppgifter som motsäger dessa iakttagelser. I boken Girls and Computers (Hoyles, 1988) nämns en undersökning (av M. Hughes) där resultaten visar att flickorna lärde sig mer om de satt i mixade par än om två flickor arbetade tillsammans. Det behövs dock mer forskning innan resultatet kan antas vara allmängiltigt.

Junevall och Karlsson (1996, s 10) tar upp en modell som kan fungera som ett alternativ. De lät flickorna lära sig datorn före alla pojkarna. Då fick flickorna ett försprång och vågade vara frimodigare vid datorn. De kunde också fungera som handledare åt pojkarna.

Det är bra om flickor får lära sig om datorer innan de uppfostrats att tro att det inte är något för dem. Det är viktigt för flickorna att hitta kvinnliga förebilder. Det borde inte vara så svårt i förskolan, som är så kvinnodominerad. Ett bra exempel på kvinnlig förebild är om de kvinnliga förskollärarna packar upp och monterar ihop datorn när den kommer, och sedan fungerar som handledare.

Turkle (1984) ser en skillnad mellan pojkars och flickors sätt att bemästra datorerna. Den övervägande delen av flickorna beskrivs som mjukt bemästrande. De prövar, ser på resultatet, prövar något nytt och låter helheten växa fram. Det "mjuka" ser omvärlden som något de måste anpassa sig till, något som ligger utanför deras förmåga att kontrollera. Barnen har lekt mycket fantasilekar - rollekar - och där lärt sig att förhandla, kompromissa och känna medkänsla.

Övervägande delen av pojkarna beskrivs som hårt bemästrande. Pojkarna tenderar att se omvärlden som något som de ska få kontroll över. Redan i tidig ålder föredrar de "hårt" bemästrande barnen ofta att sysselsätta sig med det hanterbara - byggklossar och mekaniska leksaker.

Falk (1995, s 13) har noteringar som stämmer överens med dessa teorier: "Pojkarna gjorde sin uppgift och var nöjd[a] (...) ganska fort. Flickorna var mera noga, de arbetade längre och ville ha teckningen som de hade tänkt sig." Även i Girls and Computers (Hoyles, 1988) stöds ovanstående teori. Där visas att flickor vill använda datorer i ett sammanhang. De är inte lika intresserade som pojkar av datorn för sin egen skull. Flickorna finner glädje i själva uppgiften att arbeta tillsammans. Pojkarna är mer målinriktade.

Almåsen (1996, s 18) är lite mer försiktig och skriver att: "...det inte föreligger någon nämnvärd skillnad på denna nivå. Skillnaden kan vara att pojkar hanterar datorn på ett 'tuffare' sätt, de vill visa att de kan. De vågar trycka på knappar och undersöka. I det fallet är flickor lite mer försiktiga, rädda att förstöra. (...) i programmen arbetar flickorna med större tålamod och koncentration." Flickorna trivs bättre än pojkarna med ritprogrammen - "att rita och till detta kunna skriva en fin dikt eller text till. Pojkarna vill att det ska hända något."

Vilken bild har barnen av datorn och datoranvändarna?

Detta är en sammanfattning av de kommentarer som finns i rapporterna.

Vad är en dator?

När barnen får frågan om vad en dator är associerar de flesta barn först till en TV, eller att det är något man kan spela med. Barn som har kommit i kontakt med datorer tidigare nämner saker som att det går att rita, skriva, räkna och "göra viktiga saker till jobbet".

Kommentarer: Pojke 7 år: En dator, det är en hjärna, ingen rund, en datorhjärna. (Ring, 1995, s 2). En flicka svarade: Den är nästan som en TV men man kan göra själv. (Hansson, Nilsson, 1995)

Har barnen stött på datorer tidigare?

Många har stött på datorspel, och tror från början att det är lika med en dator. Det verkar som om det skiljer mycket mellan de olika grupperna hur mycket de har kommit i kontakt med datorer. I en grupp sexåringar hade alla provat på att arbeta med dator tidigare, och 65% hade dator hemma. Författarens egna kommentar är att hon tyckte att det var en förvånansvärt hög siffra, men att det kan bero på att barnen bor i "så kallade medelklass områden". (Lindström,1995, s 12). I andra grupper har mycket få mött en dator tidigare. I en grupp med många invandrarbarn hade tre av 22 använt dator tidigare. (Falk, 1995, s 6)

Detta är en tankeställare när det gäller skolans viktiga roll att utjämna de olika förutsättningar barnen har när de kommer till skolan.

Vad brukar de använda datorn till?

De vanligaste arbetsområdena verkar vara att spela och rita. Andra uppgifter är att lägga pussel, skriva, räkna, göra bilder och färglägga saker. En flicka ansåg att man använde dator för att tjäna pengar. (Algotsson m fl, 1993, s 10)

Är datorn levande?

Svaren på denna fråga beror i hög grad på barnens ålder. Turkle (1984) tar upp att barn i sexårsåldern ser datorn som levande. Datorn rör sig och "svarar" på vad barnet gör, alltså lever datorn.

Lindström (1995, s 12) har gjort en annan iakttagelse i en grupp sexåringar: "Nästan halva undersökningsgruppen tror att en dator kan tänka själv. Det var 6 pojkar och endast 2 flickor. Detta förhållande kan troligen hänvisas till barnets utvecklingsnivå. Man säger ofta att flickor är tidigare än pojkar i sin utveckling." Tre pojkar och sju flickor tror inte att en dator kan tänka själv. En pojke och en flicka var tveksamma.

Kommentarer:
Flickor 6 år: Ja, den kan ju skriva. Nej, det är på en fil.
Pojkar 6 år: Ja, när den är laddad. Ja, datorn kan prata. Gjort för att vara levande - den har en inbyggd själ och har som en hjärna. Nej, den är en maskin. (Lindström, 1995, s 10)

Ring (1995, s 2): Är datorn död eller levande? Pojke 7 år: (Funderar en stund) Den är död, den har ingen mat, den äter inte. Träden får faktiskt mat för de kan dricka. Flicka 5 år: Den lever när den är på och den är död när man stänger av den.

Vem kan mest om datorer?

Barn

De flesta tycker att pojkar kan mer än flickor om datorer. En kommentar (från en sexårig pojke) var att "det berodde på att pojkarna har smartare hjärna." (Eliasson, Näsström, 1994, s 9)

Pojkarna tycks ha ett gott självförtroende: åtta av tio tycker att de vet mest om datorer. Flickorna var mera skeptiska till pojkarnas datakunskaper: sex svarade att båda kan lika mycket eller svarade "vet ej". Endast en flicka sa att flickor vet mest och ingen pojke tror på flickornas kunskaper. (Lindström, 1995, s 12)

En annan rapport visar på ett litet annat mönster: av flickorna tycker tre att flickor kan mest och en att pojkar kan mest. Bland pojkarna tycker två att flickorna kan mest och en att pojkarna kan mest. Författarnas kommentar är att "kanske kan svaret bero på att vi är kvinnlig personal som har introducerat datorn på förskolorna." (Knutas ,Wikman, 1995, s 12)

Vuxna

Det är få barn som svarar att mamma använder datorn hemma, och då kan de inte gärna tycka att mamma kan mest om datorer. Något flera barn tycker dock att kvinnor kan mest, än de som tycker att flickor kan mest. En belysande kommentar: "Tre stycken svarade pappa, en svarade att intervjuaren var duktig på data och de andra kände ingen." (Eliasson, Näsström, 1994, s 9)

En rapport anger att datorn används lika mycket av båda föräldrarna, men ändå tycker både flickor och pojkar att det är pojkar och pappor som kan mest om datorer. Ingen av pojkarna tycker att flickor kan mest men fyra av pojkarna anser att båda kunde lika mycket. (Algotsson m fl, 1993)

Föräldrarnas syn på dator för barnen

Många föräldrar var oroliga för att barnen skulle bli sittande framför datorn och att annan verksamhet skulle bli lidande. Det övervägande intrycket är ändå att föräldrarna överlag är positiva och gärna vill diskutera med personalen och se vad barnen arbetar med. Det är dock förvånande med tanke på det stora intresset från föräldrarna att så få av barnen använde dator hemma. (Algotsson m fl, 1996)

Sammanfattning

Det har förvånat oss att så få negativa åsikter har kommit fram i rapporterna - det måste väl finnas NÅGON som inte tycker att det är bra att barnen sätts framför en dator? Naturligtvis finns det några tveksamma, men de positiva åsikterna är i överväldigande majoritet. Vi har upptäckt att datorn är bra och utvecklande även för små barn. Om den används på ett bra och pedagogiskt sätt ökas barnens förmåga att utvecklas socialt och kognitionsmässigt. Datorn blir en samlingsplats för problemlösning och diskussion.

Det är viktigt att varva stunder vid datorn med stunder av andra aktiviteter, så att barnen även utvecklas normalt motoriskt, men problemet med barn som "fastnar" framför datorn var mindre än vi hade trott. Det verkar inte heller vara så att barn som upptäckt datorns ritprogram slutar att rita med kritor på papper. Tvärtom verkar det som om de får en ökad lust att skapa själva sedan de suttit vid datorn. Även de lite äldre barn som använt ordbehandlingsprogram verkar utvecklas av det. Texterna blir längre och mer innehållsrika när de slipper lägga ner energi på att skriva en snygg text på papperet, utan får koncentrera sig på innehållet. Den allra största nyttan verkar datorn ha för barn som behöver lite längre tid för att utföra en uppgift. De kan öva så länge det behövs.

Det är viktigt att låta små flickor lära sig om datorer innan de uppfostrats att tro att det inte är något för dem. Om de dessutom får försprång före pojkarna i gruppen har de större chans att hävda sig i konkurrensen kring datorerna.

Barn under tre års ålder har troligen inte tillräckligt utvecklad finmotorik för att ha något större utbyte av att sitta ensamma vid en dator. Barnet har svårt att hantera mus och tangentbord. Det är viktigt att det finns program som är anpassade utifrån barnets utvecklingsnivå, så att de har bra material att arbeta med. Det program som verkar användas mest för närvarande heter KidPix.

Sammanfattningsvis är vi förvånade över att bilden vi fått fram är så positiv vad gäller barns användning av datorer inom förskolan. Tvärtemot föreställningen att barn fastnar vid datorn och förlorar förmågan till lek och eget skapande, har vi genom vår undersökning sett att användningen av datorer är positivt för barnens förmåga till t ex samarbete och koncentration.


Källförteckning

Opublicerade källor

(Alla utom Algotsson m fl (1993) är egna arbeten i kursen "Teknik för flickor och pojkar. Dator och video" (10 p vt-94, 4 p vt-95 och vt-96) som ges av Lärarutbildningen Institutionen för barn- och ungdomspedagogik, specialpedagogik och vägledning på Umeå universitet. Handledare har varit Lisbeth Appelberg.)

Publicerade källor


Lennart Hansson
Håkan Lindblom

Senast ändrad måndagen den 13 januari 1997.