Bota fobier med hjälp av virtual reality

"Laboration" i kognitionsvetenskap. Umeå Universitet HT96
Författare Rickard Östberg

Innehållsförteckning

1. Inledning
2. Bakgrund
3. Vad är en fobi
4. Hur uppkommer en fobi
5. Traditionella behandlingsmetoder mot fobier
5.1 Systematisk desensibilisering
5.2 Flooding
5.3 Exponering genom mentala föreställningar
5.4 Modellerad exponering
5.5 En-sessionsexponering
5.6 Farmakologisk behandling
6. Visioner om framtida behandlingsmetoder m.h.a. virtual reality
7. Den tekniska kvaliténs betydelse
8. Slutsats
9. Referenser
1. Inledning

I samband med ett seminarium med Peter Jacobson, lärare på Umeå Universitet, fick jag höra om ett projekt kallat Overcoming Phobias Using Virtual Reality, som namnet anger försöker man bota fobier m.h.a. virtual reality. De hade en liten hängbro som man fick gå ut på efter det att man tagit på sig en virtual reality hjälm med stereobilder. Synintrycket från hjälmen samt känslan hängbron gav skulle ge intrycket av att man var på en hängbro mycket högt ovanför marken, detta skulle kunna användas för att bota akrofobi, höjdrädsla, genom att utsätta patienten för ökad grad av höjdupplevelse utan att behöva lämna kliniken.
Jag tyckte att detta lät intressant och som ett vettigt utnyttjande av ny teknik och började själv fundera över andra typer av fobier som skulle kunna botas på detta vis. Efter att funderat ett tag gjorde jag antagandet att det bäst lämpar sig för fobier där det visuella intrycket är det dominerande, förmodligen blir det inte samma effekt om man har t.ex. tachofobi, rädsla för hastighet, eftersom kroppen då utsätts för yttre krafter när man accelererar, bromsar eller svänger häftigt. De fobier jag tänkte i första hand på var torgskräck, cellskräck och rädsla att tala in för folk.
För att se om mina antaganden om de framtida möjligheterna med fobi träning m.h.a. virtual reality överhuvudtaget var realistiska var jag tvungen att sätta mig in i vad en fobi är, hur den uppkommer samt traditionella botmedel. När jag läst på om fobier är jag redo att se över om mina tidigare antaganden stämde eller om jag varit naiv i min bedömning om virtual reality's eventuella bidrag till beteendeterapi.

2. Bakgrund

När man beskriver ångestreaktioner låter det som mycket kraftig rädsla, vad är det då som skiljer ångest från den rädsla vi alla känner ibland? Enligt Sigmund Freud skiljer sig ångest från rädsla i det att rädsla är resultatet av ett igenkännbart hot, medan ångest har sitt okända ursprung inuti individen, i dennes omedvetna. I rädsla domineras upplevelsen av det igenkännbara, omedelbara hotet. Ångest framkallas ofta av förväntningar inte reella hot, d.v.s. känslomässiga reaktioner på befarade hot eller katastrofer som kan drabba en. Detta trots att patienten aldrig har råkat ut för den katastrof man tror ska inträffa, patienten kommer förmodligen aldrig att råka ut för det heller.
Ångest är något helt naturligt och nödvändigt hos oss människor och många andra varelser, det är de kroppsliga reaktioner som gör oss redo att möta en annalkande fara eller att fly från den. När kroppen gör sig redo för strid eller flykt producerar den bl.a. adrenalin och noradrenalin för att musklerna under en kortare period ska kunna prestera lite mer än den normalt klarar av. Den kroppsliga reaktionen har alltså varit något livsnödvändigt hos oss människor sedan urminnes tider för att överleva bland alla faror i vår värld.
Varför blir då denna helt naturliga kroppsreaktion ett så stort problem hos vissa människor? När man får problem med ångest beror detta på att kroppen alldeles för lätt startar dessa processer och i för kraftig omfattning. Jag vill gärna göra en liknelse för att belysa problemet för människor med ångest. Om man tänker sig ett halv fyllt glas med vatten så kan man utan problem fylla på en hel del vatten utan att det får några negativa konsekvenser, vatten rinner över. Detta ska symbolisera en "normal" människa. Om man däremot fyller glaset så behöver man kanske inte ens fylla på vatten för att det ska rinna över det kanske räcker att man ger bordet glaset står på en lätt knuff för att vattnet ska rinna över. Detta ska symbolisera en människa med fobier som ger en panikångest reaktion. Kroppens reaktioner på fara är helt enkelt för lätt triggade. Normal ångest kan ge glädjen djup, men för vissa blir den inte en del av livet utan den präglar hela livet.

3. Vad är en fobi

En fobi är en intensiv, irrationell rädsla för bestämda föremål eller situationer. Rädslan är irrationell i den mening att den inte står i proportion till situationens verkliga farlighet. En fobi låter sig inte bortresoneras trots att den drabbade personen inser att rädslan saknar realistisk grund. Rädslan kan alltså inte kontrolleras viljemässigt.
      De flesta människor känner olust inför vissa saker eller speciella situationer, detta är dock inte en fobi. För att man ska ha en fobi måste man känna så stark olust att man gör allt för att slippa utsätta sig för en situation där man kommer i kontakt med eller utsätts för sin fobi, eller att man känner mycket stark ångest om man utsätts för den. Detta kan påverka en persons sociala livet mycket negativt, om man överhuvudtaget har något socialt liv kvar när man lidit av ångest en längre period.
Man skiljer på fobier genom att klassificera dem i två olika typer, enkla och samman- satta.
      En enkel fobi är när man har stark rädsla för en enda sak, exempelvis hundar eller en viss typ av känsla. Denna typ av fobi är den som är enklast att bota, ca 90% av de som söker för denna typ av fobi blir botad från sin fobi.
      Sammansatta fobier är den vanligaste och mest plågsamma typen av fobi, det är när man har rädsla för mer än ett föremål eller likartade situationer som upplevs ångestfyllda, man räknar med två olika typer. Agorafobi, som betyder torgskräck, och social fobi som är rädsla för människor. Sammansatta fobier är också mer komplicerad att bota, de hänger ibland samman med andra psykiska problem, bland annat depressiva störningar. Av de som söker sig till psykiatrin lider ca 20% av någon eller båda av dessa fobier. Många som har fobier får ytterligare en till följd av dessa, nämligen lyssofobi, som betyder rädsla att bli galen till följd av sina fobier.

4. Hur uppkommer en fobi

Vad är det då som orsakar fobier hos vissa människor?
Vi kan dela upp fobier i tre huvudgrupper:
1. Rädsla för speciella föremål.
Kan ofta hänföras till en speciell händelse som skrämde personen som barn eller senare i livet.
2. Rädsla för speciella situationer.
Kan ofta förklaras genom någon dramatisk händelse eller stark chock i personens tidigare liv.
3. Rädsla för speciella sjukdomar.
Kan också förklaras med händelser som inneburit kontakt med död eller sjukdom.
Tester visar att man kan få en person utan fobi för ormar t.ex. att visa kroppsliga reaktioner på bilder utav ormar relativt enkelt. Om man visar olika bilder för personen och varje gång man visar en bild på en orm ger personen en liten obehaglig stöt, så börjar personen relativt snabbt att vissa små ångest tendenser, pulsökning o.d., varje gång en bild på en orm visas. Om man på en "frisk" person så enkelt och med så små hjälpmedel kan framkalla obehagliga kroppsliga reaktioner, så kan man lätt förstå att en person som utsätts för en traumatisk händelse som utlöser kraftiga kroppsliga reaktioner kan få problem i liknande situationer i framtiden.

5. Traditionella behandlingsmetoder mot fobier

Det effektivaste botmedlet mot en fobi är att direkt efter händelsen som kan orsaka en framtida fobi, så fort som möjligt konfrontera den igen. Detta är den typ av behandling piloter som varit med om en flygolycka får, de ska så fort som möjligt upp och flyga igen.
      Jag använder begreppet behandling även om det råder delade meningar om vad behandling är, syftet är att bota patienten från sina problem vad man sedan kallar metoden för är i mitt tycke totalt ointressant om man uppnår önskat resultat. I behandlingen är det absolut viktigaste att patienten verkligen vill bli fri från sin fobi för att behandlingen skall lyckas. Patientens motivation är viktig eftersom processen att övervinna sin fobi är mycket jobbig att gå igenom.
      Det kanske största problemet i behandling av fobier är att övervinna ångesten viktigaste effekt, undvikande. En person som hamnar i en mycket obehaglig situation försöker undvika det i fortsättningen, för att man ska kunna börja behandling måste man få personen att exponeras för sin fobi och veta att undvikande inte tillåts. För att lyckas med detta måste terapeuten presentera behandlingen mycket övertygande så att personen vågar utsätta sig för den, trots att det kommer att bli mycket obehagligt.
      Om man upprepade gånger hamnar i den fruktade situationen utan att katastrofer eller obehagligheter inträffar , minskar rädslan successivt, men den utraderas inte. Man har då tvetydig information lagrad, ibland är situationen farlig och ibland är den farlig. För att utsläcka rädslan helt måste man lära sig att situationen är ofarlig.

5.1 Systematisk desensibilisering
Hur går man då tillväga när man vill bota en person från sin fobi, den behandlingsform som man skulle kunna använda sig av m.h.a. virtual reality kallas systematisk desensibilisering. För att minska den ångest som utlöses i samband med att personen exponeras för sin ångest använder den sig av två principer.
      Den första tränar personen i progressiv muskelavspänning, som sedan utnyttjas för att hjälpa till att dämpa ångesten under exponeringsbehandlingen som följer efter denna träning. Man antar då att muskelavspänningen blockerar den autonoma ångestkomponenten.
      Den andra principen är att exponeringen inte utförs i verkliga livet utan genom mentalt föreställda ångestscener. Dessa graderas i en ångesthierarki, från låg till hög grad av utlöst ångest. Man arbetar sig sedan upp genom denna hierarki, genom att personen under avslappning börjar med att försöka utsläcka ångesten i de lägsta nivåerna, man jobbar sig sedan uppåt genom hierarkin. När personen klarar av att utsläcka ångesten i de mest ångestutlösande scenerna beräknas behandlingen som avslutad. Den kan även åtföljas av exponering i verkliga livet med eller utan terapeutens stöd. Denna typ av behandling har visat sig effektiv i framför allt utsläckning av specifika fobier, men den har även använts framgångsrikt i behandling av andra fobier.

5.2 Flooding
Flooding eller implosive therapy är en annan typ av behandling där man "översköljer" patienten med ångest genom att direkt exponera dem för den mest ångestprovocerande situationen. Denna typ av behandling räknar med att om patienten utsätts för maximal ångest kan han därifrån bearbeta och dämpa sin ångest till hanterliga nivåer. Man ska utsätta patienten för exponeringen i verkliga livet, inte genom föreställningar.
      Man behöver inte vara beteendevetare för att förstå att det kan vara vissa problem med att få en patient att gå med på en sådan behandling. Om man ändå kan förmå patienten att acceptera behandlingen kommer patienten när han utsätts för exponering först att känna hur ångesten stegras till maximal nivå, när patienten sedan tvingas stanna kvar och fortsätta exponeringen kommer han efter ett tag att känna ångesten inte fortsätter att öka utan planar ut och efter ett tak kanske till och med minskar. Härdar patienten ut så länge kan han få uppleva sensationen att man befinner sig i den situation som är den mest ångestfyllda man kan tänka sig och ångesten minskar istället för ökar. Den terapeutiska effekt den upplevelsen har är förmodligen den effektiva ingrediensen i flooding.

5.3 Exponering genom mentala föreställningar
Forskningsresultat visar att personer som lider av vissa specifika fobier, t.ex. något visst djur, är förmögna att skapa en mycket levande mental bild av sitt skräckdjur. Att skapa denna mentala bild skapar mycket starka pådrag från det autonoma nervsystemet. De verkar som de genuint kan aktivera sin rädsla bara genom att fantisera livligt om det ångest utlösande djuret. Andra fobier utlöser inte alls någon ångest reaktion, detta är t.ex. fallet för personer med agorafobi, torgskräck, detta kan bero på att deras fobi är mindre distinkt än djurfobikers.
      Mentala föreställningar är en bra metod när man vill begränsa den ångest man framkallar, det kan även i vissa fall vara opraktiskt eller omöjligt att framkalla den ångestutlösande situationen i verkliga livet därför att de fruktade situationerna är unika eller av andra skäl omöjliga att återskapa. Detta gäller framför allt vid post-traumatiska stressyndrom, Vietnam soldater t.ex. I dessa fall kan föreställningen om den traumatiska händelsen ge mycket starka ångestupplevelser, så starka att behandling kan vara svår att genomföra. Inte sällan leder även behandlingen till att patienten i början blir sämre, men försämringen i behandlingens början följs vid fortsatt exponering av en mer varaktig förbättring.

5.4 Modellerad exponering
I modellerad exponering krävs mycket hårt arbete av terapeuten, han får agera som modell och föregå med gott exempel för patienten genom att först utföra de handlingar patienten själv inte klarar av, men måste lära sig att bemästra. I denna behandling måste terapeuten vara mycket lyhörd på vad patienten för tillfället klara av, om man ställer högre krav än vad patienten för tillfället klara kan akuta och starka ångestupplevelser riskera uppnådda framsteg i behandlingen. Patienten får hemuppgifter mellan sessionerna som han ska utföra, även dessa måste noga anpassas till patientens framsteg i behandlingen. Syftet är att efterhand krympa de ångestladdade situationerna, och i behandlingens slutskede eliminerat de totalt.

5.5 En-sessionsexponering
En svensk metod utvecklad av psykologiprofessorn Lars-Göran Öst för att bota enkla fobier har visat sig vara mycket framgångsrik. Den innebär att patienten vid ett enda tillfälle ska botas från sin fobi. Behandlingen går ut på att patienten stegvis utsätts för svårare situationer, det kan t.ex. för en araknofobiker, spindelfobi, börja med att vara i samma rum som en spindel som är instängd i en glasburk. Terapeutens utför sedan en handling som patienten ska utföra efteråt, t.ex. att gå fram till burken och titta på spindeln, sessionen avslutas när patienten klarar av att ta i spindeln och låta den gå omkring på patientens kropp. Metoden har visat sig mycket effektiv och de uppnådda botet bestående.

5.6 Farmakologisk behandling
Det går även att behandla fobier m.h.a. mediciner, problemet med medicinsk behandling är att risk för bieffekter finns. En bieffekt är att beroende av medicinen kan uppstå, då har man bara bytt ett problem mot ett annat. Fördelar med denna typ av behandling är att den kan ge symptomfrihet, den är mycket enkel, praktisk och lättillgänglig för både patient och läkare.
När man jämför ovanstående behandlingsformer kan man lätt se att de behandlingsmetoder som bygger på psykologisk behandling är att föredra. De ger inte några bieffekter och om behandlingen lyckas är patienten botat från sin fobi när behandlingen är avslutad. Tyvärr så finns det förmodligen en stor risk att man tar till farmakologisk behandling då det kräver minsta insats från både patient och terapeut. Problemet är att man i detta fall inte tar itu med problemet utan skjuter det på framtiden eller skapar ett annat lika allvarligt problem. Men i dagens samhälle verkar kortsiktiga kostnader styra i större utsträckning än långsiktiga kostnader, och den som betalar med sin hälsa och sitt välmående är patienten.

6. Visioner om framtida behandlingsmetoder m.h.a. virtual reality

Av de behandlingsformer jag beskrivit ovan är det endast systematisk desensibilisering som jag tycker lämpar sig för virtual reality behandling, eventuellt också exponering genom mentala bilder kan dra nytta av denna teknik. Av vilken anledning ska man då använda sig av virtual reality i behandlingen kanske skeptikern frågar sig. Jag ska nedan ge min personliga uppfattning om fördelar respektive nackdelar med virtual reality behandling kontra de traditionella behandlingsformer som finns idag.
Fördelar:
Kostnader för behandling minskar.
Patienten kan behandlas på kontoret hos terapeuten i större utsträckning och slipper på så vis resor till höga broar eller byggnader t.ex. om patienten har akrofobi, höjdskräck. Detta medför lägre kostnader för behandlingen eftersom varje behandlingstillfälle kräver mindre tidsåtgång samt att kostnader för resor försvinner. Om denna behandling blir ett komplement till dagens behandlingar kan det medföra att kostnaden ökar p.g.a. att det blir fler behandlingstillfällen än det hade blivit med traditionella behandlingsmetoder.
Exponeringstiden kan styras lättare av patienten.
Patienten kan själv styra exponeringstiden för det ångestframkallande föremålet eller den ångestfyllda situationen, det är bara att ta av sig hjälmen eller slå av "strömbrytaren". Detta är inte möjligt om man t.ex. går ut på en hängbro, det tar trots allt tid att ta sig av bron. Om detta ska räknas som en fördel eller nackdel kan man kanske diskutera. Det som många behandlingar bygger på är att patienten ska lära sig att de "katastrofer" denna tror ska inträffa aldrig inträffar. Om det är för enkelt att undvika att konfrontera det man betraktar som hotfullt kanske behandlingen har svårt att göra framsteg, då har denna behandling inget att tillföra i den situationen, snarare tvärtom.
Det kan kanske vara lättare att övertala patienten att utsätta sig för exponering genom virtual reality då patienten själv i större utsträckning kan kontrollera exponeringstiden, än att utsätta sig i verkliga livet för exponeringen. I ett senare skede av behandlingen är det dock en exponering i verkliga livet som tar bort en rädsla helt och inte bara utsläcker den.
Lättare att våga börja en behandling.
Jag tror att det kan vara den säkerhet patienten kan behöva i början av behandlingen för att våga exponera sig för sin fobi i inledningsskede. Som jag berättade tidigare är ett av de största problemen att få patienten att våga utsätta sig för den ångestfyllda situationen eller det ångestfyllda föremålet. Har man en fobi så är undvikande det svåraste hindret i början av en behandling.
Eventuellt bidrag till exponering av mentala bilder.
Jag antog att virtual reality endast kunde ge ett bidrag till systematisk desensibilisering av dagens behandlingsformer. Kanske är det så att det är i exponering genom mentala bilder som virtual reality kan ge störst bidrag. Patienten kanske kan bli hjälpt av att få en visuell bild av det ångest framkallande, inte bara en mental bild. I vissa fall var det mycket svårt att återskapa eller utsätta patienten för sin fobi, kanske till och med omöjligt. Det är kanske då i vissa fall möjligt att med datorns hjälp kunna skapa en sådan situation för att på så sätt få lite kraftigare exponering än med hjälp av mentala bilder. Patienten kanske känner att man bättre klarar av situationen om man har upplevt den på något annat sätt än bara i sina tankar, man kanske undermedvetet undviker en för kraftig exponering genom mentala bilder. Patienten i fråga kanske av en eller annan anledning har svårt att framkalla dessa mentala bilder själv, om man då kan ge ett visuellt bidrag kanske det blir lättare att skapa dessa mentala bilder.
Terapeuten hinner behandla fler patienter.
I och med att terapeuten kan stanna kvar på sitt kontor i större utsträckning medför det förhoppningsvis att han hinner behandla fler patienter. Om terapeuten inte behandlar fler patienter på denna tidsvinst, så kan han ägna mer tid åt de patienter han behandlar. Detta har förmodligen mycket positiva effekter på behandlingen då terapeuten kan gå djupare in på varje patients problem, och kan i och med det förmodligen göra en bättre bedömning av vilka insatser som krävs för att bota varje patient. För patienten får det förutom en förhoppningsvis mer personligt anpassad behandling, också den positiva effekten att han känner att terapeuten verkligen sätter sig in i patientens problem. Denna effekt påverkar både patient och terapeut på ett mycket positivt sätt, båda slipper känna att de lider av tidsbrist, åtminstone i större utsträckning än med dagens behandlingsmetoder.
Nackdelar:
Övertro till tekniken.
Om detta blir en framgångsrik behandlingsform i framtiden kan behandling med terapeut som stöd i verkliga livet kanske försvinna. Man kanske anser att behandlingen är så pass bra med virtual reality att exponering i verkliga livet inte är kostnads berättigat. Som alla vet så sker det nedskärningar i all typ av vård idag och om behandlingen visar sig vara effektiv kanske man anser att man får den hjälp som krävs för att komma igång med behandlingen hos en terapeut och att man får slutföra den själv när man kommit så pass långt att terapeuten anser att man ska klara det själv. Risken finns då kanske att vissa inte klara av att själva utsätta sig för det obehag det innebär att bli av med sin fobi om man inte har terapeutens stöd. Detta är naturligtvis bara spekulation, men idag ska alla kostnader reduceras inom sjukvården, tyvärr verkar detta ske på sjukvårdspersonalens och patienternas bekostnad.
Problem om patienten har klaustrofobi, cellskräck, t.ex.
Problem kan eventuellt uppkomma i samband med behandling av klaustrofobi, cellskräck, om personen lider av denna fobi har denna kanske problem med att ta på sig en hjälm som kanske mer uppfattas som en exponering av sin fobi än behandling av den samma.
Ersättning istället för komplement.
Jag tror på denna behandlingsmetod är ytterligare ett steg i behandlingen, inte en ersättning för dagens metoder. Med detta menar jag att man i början av en behandling för akrofobi (höjdskräck) kan simulera att man står på en hög byggnad t.ex. och när patienten tycker att obehagen försvunnit kan man åka till en riktig byggnad, förhoppningsvis blir ångestupplevelsen inte lika kraftig vilket medför att behandlingen kommer fram till önskat resultat snabbare.

7. Den tekniska kvaliténs betydelse

Hur stor roll den tekniska kvalitén på virtual reality hjälmarna har, är jag inte säker på. Om bilderna man ser har så dålig kvalitet att man inte "luras" av dom, så kanske behandlingen är verkningslös. Frågan är om det är själva kvalitén på synintrycket som är det avgörande för obehaget, eller det att man utsätts för sin fobi på ett eller annat sätt som är avgörande. När jag läste på om fobier beskrev dom ett experiment som någon hade gjort. Experimentet skulle testa om en person som t.ex. hade araknofobi, spindelskräck, reagerade på en bild utav en spindel fast den var sönderklippt och delarna sedan var huller om buller. Man började testet med att visa en bild av en spindel för en kontrollperson samt fobikern, man läste av vissa värden, puls t.ex. Man visade sedan en bild av något som båda kunde fungerat som kontrollperson på, en blomma t.ex. Mätningarna visade att personen med fobi fick pulsökning när han såg bilden på spindeln, men kontrollpersonen visade ingen förändring. På bilden av blomman fick ingen av personerna någon reaktion. Man visade sedan den manipulerade bilden, testet visade att kontrollpersonen fick ingen reaktion men personen med spindelfobi fick en pulsökning. Experimentet visade att fobikern fick de obehagliga kroppsliga reaktionerna fast han inte var medveten om att han exponerades för sin fobi. Det är denna observation som gör mig lite tveksam till betydelsen av bildkvaliten som förmedlas genom virtual reality hjälmen, eftersom reaktionen på fobin tycks ske undermedvetet.

8. Slutsats

De antaganden jag gjorde i början av laborationen, före det att jag satt mig in i dagens behandlingsmetoder, verkar i mina ögon fortfarande rimliga.
      Cellskräck kan om patienten inte har problem med att ta på sig hjälmen utnyttja tekniken. Man ger patienten intryck av att vara i ett rum, detta rum kan man sedan få att krympa i den takt patienten känner att han kan klara och fortfarande ha kontroll sin ångest. Om ångesten någon gång blir för svår att hantera så skulle patienten själv ha möjlighet att öka rummets storlek, detta ger patienten större kontroll och ska förhoppningsvis leda till att han vågar utsätta sig för behandling lättare än att behöva göra det i verkliga livet.
      Torgskräcksbehandling skulle kunna fungera på ett liknande sätt som cellskräcksbehandling, skillnaden blir naturligtvis att patienten får röra sig ut på en öppen yta istället. Om patienten någon gång tycker att ångesten blir för svår att kontrollera ska han då snabbt kunna ta sig bort från den öppna platsen.
      Rädsla att tala inför folk skulle kunna botas med att patienten fick stå inför en folkmassa och tala, man skulle då kunna börja med en eller ett fåtal personer. Eftersom patienten känner sig säkrare kan man öka på folkmassan för att till slut fylla ett torg t.ex.
      Om man inom beteendeterapin kan tillvarata någon del av den enorma utveckling som sker inom databranschen för att hjälpa människor att bli av med fobier som på något sätt inverkar negativt på deras liv, kan inte jag se något annat än positivt på den utvecklingen. En vettig användning av dagens teknik är när man på något sätt förbättrar eller förenklar livet för den som använder sig av den. Personen kan sedan utnyttja eventuell överbliven tid till annan verksamhet, och då menar jag inte dataspel. Då tror jag att datorn kan berika våra liv på ett mycket positivt sätt, inte genom själva datoranvändandet utan genom den tid vi kan tillbringa till att utföra andra aktiviteter vi annars inte hade haft möjlighet till p.g.a. ohälsa eller tidsbrist.

9. Referenser

Författare : Öhman Arne
Titel : Rädsla, ångest, fobi
Förlag : Scandinavian University Press
År : 1994
Författare : Whitehead Tony
Titel : Torgskräck och andra fobier
Förlag : Forum
År : 1980
Författare : Nyman Helena
Titel : Fobi - mer än rädsla, var femte svensk drabbas: visst finns det hjälp att få
Tidskrift : Arbetarbladet
Nummer : 1989-11-11
Författare : Lith Anna-Karin
Titel : Sprutor gjorde Mona skräckslagen
Tidskrift : Arbetarbladet
Nummer : 1989-11-11
Författare : Strömberg Ulla-Britt
Titel : Förprogrammerade rädslor styr mer än vi tror
Tidskrift : PsykologTidningen
År : 1996
Nummer : 16
Sidan : 4-7
Kommentar : Intervju med Arne Öhman om mekanismer bakom rädsla, ångest och fobi.