Mentala bilder

enligt

Stephen Kosslyn

av

Helena Karlsson & Kjell Mesch

Kognitionsvetenskap C 5p 1997


Introduktion
Ett av de stora namnen inom forskningen om den mentala bilden är Stephen Kosslyn som redan 1968 publicerade en artikel [a] som delvis behandlade mentala bilder. Därefter så har han och andra forskare producerat en mängd försök och artiklar för att bevisa teorier kring den mentala bilden. I den här artikeln försöker vi reda ut vad en mental bild faktiskt är, vilka fördelar och begränsningar de har samt hur vi använder och skapar dem. Genom att först gå igenom teorin kring mentala bilder och hur de fungerar. Vilka samband som finns och varför de begränsningar som existerar faktiskt gör det.

Alla förklaringar vi sett till mentala bilder vilar på dess likhet med visuell perseption, detta beror mycket på att det verkar som om vi faktiskt använder samma system till båda situationerna. Vi skulle kunna tänka oss att systemet finns där så varför inte använda det även då ett faktiskt synintryck saknas.
För att förklara vad mentala bilder används till så drar man alltså paralleller till visuell perseption. Vi använder visuell perseption för att identifiera objekt, dess delar och egenskaper så som färg. Vi använder det också för att följa rörliga objekt och slutligen för navigation.
På samma sätt använder vi visuella bilder. Om någon får frågan: Vilket är störst en glödlampa eller en tennisboll? Så kommer de flesta att föreställa sig en dessa två objekt brevid varandra på en mental bild och göra en jämförelse som ger ett svar. (Kosslyn, 1995) Vi använder oss av samma funktioner i hjärnan för att analysera den skapade bilden som vi skulle använda för att svara på frågan om vi faktiskt såg objektet på riktigt.


Stephen Kosslyns teori för mentala bilder

Kosslyn hävdar att den bästa förklaringsmodellen för resultaten av olika undersökningar av den mentala bilden är att mentala bilder faktiskt är bilder. Kosslyn hävdar inte att vi har en rad bilder direkt lagrade som om de vore diabilder i hjärnan utan att de lagras som rådata som vi kan ta fram ur LTM och själva skapa egna bilder i vårt visuella minne. Det förklarar vår förmåga att skapa bilder i vårt inre efter enbart beskrivningar i t.ex. böcker.

Vi hämtar alltså data ur minnet ungefär som en dator och behandlar denna på ett sätt som möjliggör att den kan visas på vår inre bildskärm ungefär som en dator gör det. (M. Tye, 1991)


Lagra bilder
När vi ser någonting så lagrar vi en mängd fakta semantiskt om förmålet. Helt naturligt så finns det en mängd fakta som inte behöver sparas på detta vis eller som visar sig svårlagrad i semantisk form. I stället så skapar vi en s.k. Kvasi-bild som vi kan härleda fakta ur om vi skulle behöva. Vi lagrar data i bilden som vi när vi såg objektet inte kunde föreställa oss behöva vid ett senare tillfälle. Kosslyn talar även om egenskaper hos objektet som vi härleder dåligt till objektet. Delar eller egenskaper som vi normalt inte associerar med objektet, givet att vi inte heller kan härleda från objektets superklass som i frågan "Använder bin bensin som bränsle?" som möjliggör att vi kan det.
När man ser en elefant för första gången så sparar man en mängd data i lingvistisk form som man tror är det som är av värde vad gäller elefanten. I den mentala bilden sparas data som i en första anblick inte ses som vital och viktig information t.ex. örats form.
Man kan tänka sig en elefant och på så sätt skapa denna i det visuella minnet. Då kan man, om man skapat en någorlunda bra bild svara på frågan om spetsen på elefantens betar är högre upp än elefantens buk.
Det skulle eventuellt gå att göra utan att skapa bilden genom att analysera ren data om elefanten. Koordinaten för elefantens betesspets är högre än koordinaten för buken. En metod som rent intuitivt känns betydligt svårare att genomföra.(Tye, 1991)


Kosslyn hävdar att vi gör detta genom tre huvudfunktioner i behandling och skapande av mentala bilder:

Skapandefunktionen
Denna funktion använder förmodligen data från två olika ställen. Genom data från perseptionella funktioner i realtid eller data som hämtas från LTM för att bygga upp en bild i vårt visuella minne. Det faktum att vi kan skapa bilder genom lagad data innebär inte att vi har en speciell skapandefunktion i hjärnan. Flera olika funktioner som i andra situationer kan användas på annat sätt sammarbetar för att skapa bilder (Kosslyn, 1995)
Vår bildgenerering sker till stor del i den vänstra hjärnhalvan ("posterior left hemispere") (Farah, 1984) men även den högra hjärnhalvan används vid skapandet av mentala bilder.
Vi märker inte själv hur denna funktion arbetar utan bilden byggs upp i det visuella minnet där vi sedan kan använda den. (Tye, 1991)

Bilder av mer komplex natur byggs upp av individuella delar som aktiveras individuellt. (Reed, 1971)
Det visar sig att den vänstra hjärnhalvan kan genomföra ihopsätning och utvärdering av delar av bilden. Tex. så kan den vänstra hjärnhalvan ensamt utvärdera om en katts öron sitter ovanpå huvudet. Den kan också göra jämförelser av typen "vilket är störst, katten eller vildsvinet?" Den högra hjärnhalvan kan bara utföra den senare uppgiften effektivt.
Försök på personer med de båda hjärnhalvorna skilda åt genom kirurgiskt ingrepp har kunnat visa detta. Detta visar att minst två skilda subsystem används vid bildgenerering (Farah et al. 1985) och (Kosslyn et al. 1985) förmodligen rör det sig om fler än två spekulerar Kosslyn vidare 1995.

Om vi föreställer oss en stjärna med sex uddar så har många lätt att dela upp den i två delar, nämligen två trianglar. Det kallar Reed de goda delarna. Att dela upp stjärnan i en hexagon med sex tillhörande små trianglar blir inte lika enkelt, hexagonen är en dålig del och även om triangeln som sådan är en god del så blir den oanvändbar då hexagonen förstör bilden.
När man först ser stjärnan så bryts den förmodligen ner i ett antal delar som lagras i LTM. Dessa används sedan för att bygga upp bilden igen om vi skulle behöva den. Del delar som är goda är de delar som överenstämmer med den lagrade delen. Dåliga objekt i en bild måste byggas upp av en eller flera av de lagrade objekten. Det tar längre tid att skapa den dåliga delen, om vi klarar det alls. Om vi ritar upp stjärnan så kan vi lokalisera fler delar men använder vi då en mental bild för att söka reda på dem?

Ett andra subsystem, eller ev. en grupp av subsystem, används för att sätta varje enskild del på rätt plats i bilden.
Det överensstämmer med observationer om att hjärnan bearbetar form och position separat. (Ungerleider & Mishkin 1982)
I Pylyshyns försök (1973) så visade de sig att människan kan positionera delarna i ett objekt felaktigt och därmed fastställs dessa fakta ännu mer.
Om man tänker sig en bild av objekt, som kan innehålla färg och yta så väl som form, ett subsystem verkar aktivera representationer i det visuella minnet. Det "primar" också det visuella systemet så att det har lättare att avkoda det förväntade objektet. Det har visat sig i försök att perseptionen blir primad av detta subsystem och då inte bara det visuella perseptionssystemet. (Kosslyn, 1995)
Det har även visat sig att människor har lättare att känna igen ett objekt om de sedan tidigare blivit tillsagda att bygga upp en mental bild av det.



Inspektionsfunktionen

När vi sett likheterna mellan perseption och mentala bilder, hur de delar på samma funktioner så förefaller det inte ologiskt att inspektionen av bilder sker på samma basis. Vi använder igenkänning, navigation och "tracking".

När bilden väl finns på plats så spelar det ingen roll om den kom från våra perseptionella sinnen eller genom ett inre skapande.Det finns gott om bevis för att så är fallet. Exempelvis (Segal & Fusella, 1970) Med hjälp av inspektionsfunktionen utvärderar vi den bild vi ser i vårt inre. Vi avgör vilken form elefantens öra har etc.

De faktum att perseptonella funktioner används för att inspektera objekt förklarar varför det är svårt att omstrukturera komplexa mönster i bilder. Chambers och Reisberg (1985) fann att försökspersoner inte kunde göra nytolkningar av komplexa bilder. Det är svårt att skapa alternativa tolkningar av en komplex bild.

Bilder kan bara hållas i minnet genom att de återaktiveras hela tiden, om bilden blir för komplex så klarar man inte av att hålla den i minnet tillräckligt länge för att göra en nytolkning av den.
Det går under vissa omständigheter av omstrukturera komplexa bilder så att en nytolkning kan göras genom att man får lite hjälp. Hyman & Neisser (1991) samt Peterson, Kihlström, Rose och Glisky (1992) har visat att en omtolkning av kanin/ankan i ungefär hälften av fallen går att omtolka genom att säga åt försökspersonen att omtolka framsidan på djuret som de ser som ryggen på ett annat. Om bilden är enkel så kan man klara av det en längre tid och en nytolkning av sen blir enklare.
En mindre komplext exempel skulle t.ex vara bokstaven D och ett j, där D´t sätts ovanpå j´t efter att ha vridit det 90 grader moturs.
En relativt enkel uppgift, bilden som blir resultatet kan de flesta se som ett uppfällt paraply. En omtolkning av en bild bestående av två enkla objekt som inte är svåra att hålla kvar i det visuella minnet.
Om försökspersoner inte verbalt får beskriva vad de ser så ökar möjligheten att omtolka bilden. Detta för att bilden inte sätts fast i den första tolkningen med den verbala beskrivningen.



Transformationsfunktionen

Transformeringsfunktionen använder vi för att rotera , translatera , eller skala om föremål i vår visuella buffert.

Vi kan rotera tredimentionella bilder mentalt i huvudet, vilket om man tänker efter är ganska fantastiskt. (Shepard Metzler, 1971) När det i försök visar sig att det är ett linjärt förhållande mellan tiden det tar att mentalt rotera något och antalet grader som föremålet skall roteras så blir ännu märkligare. (Shepard & Coper, 1982)
Det är egentligen inte så märkligt att ett objekt som inte finns ändå verkar följa fysikens lagar. Våra transformeringsfunktioner eller i alla fall någon eller några av dem verkar vara uppbyggda för att härma våra perseptuella funktioner. (Kosslyn, 1995) Shepard och Coper (1982) påstår att det finns ett intresse av att den motoriska delen av hjärnan får en uppfattning om hur objektet skulle bete sig i en verklig situation. Det är möjligt att motoriskt inriktade delar av hjärnan primas av mentala rotationer. (Deutsch, Bourbon, Papanicolaou & Eisenberg, 1988)
På detta vis skulle man kunna förbereda motoriska system i hjärnan på en uppgift innan den skall utföras. Transformeringar av mentala bilder genomförs mha. en komplex uppsättning av olika delar av hjärnan. Det har visat sig att den högra hjärnhalvan är viktigare än den vänstra genom försök med hjärnskadade patienter (Corballis & Sergent, 1989; Ratcliff, 1979)

Roteringar av objekt räcker inte i alla situationer, därför kan vi även förstora och förminska objekt. Den funktionen har ocskå ett linjärt förhållande mellan tid och förändringens storlek. Alltså om två exakt lika objekt; förutom storleken; visas så är tiden linjärt beroende av storleksskilnaden när likhet ska bestämmas av en försöksperson.




Underhåll av bilder

Vi kan hålla relativt lite bildinformation levande samtidigt, (Webber & Harnish 1974) Den kritiska mängden beror på antalet chunks, antalet perseptuella bitar som finns närvarande. Det faktum att bilder är kortlivade i vårt sinne är en nödvändighet eftersom vi använder samma funktioner då vi tittar på saker, om bilderna låg kvar länge så skulle bilden bli suddig då vi förflyttar fokus till något nytt. Bilder skulle läggas ovanpå varandra.
Att hålla en bild vid liv blir lite som att jonglera, den bilden vi uppdaterar eller ökar medvetandenivån på gör det på bekostnad av de andra delarna som faller i medvetandegrad. Mängden vi kan hålla i luften samtidigt beror på uppdateringstiden av varje enskilt element.
En riktigt komplicerad bild hinner vi inte uppdatera färdigt innan den börjar försvinna och vi misslyckas därför med att göra omtolkningar eller roteringar av den.


Likheten mellan mental rotation och fysisk rotation

Likheten mellan tiderna som behövs för mental rotation och fysisk rotation fick Podogorny och Shepard (1978) att sluta sig till att bildspråk (imagery) och perception är funktionellt ekvivalenta. Flera andra studier [c] har visat att bildspråk (imagery) har uppvisat andra effekter liknande dom som observerats för visuell perception. T.ex. visade Finkel och  Kosslyn (1980) att bilder har begränsade upplösning: två föreställda punkter verkar smälta ihop när de placeras tät ihop. Dessa och flera andra studier (Farah (1988), Roland & Friberg (1985) m.fl.) kom fram till att visuellt bildspråk och visuell perception på någon nivå använder sig av samma processer.




Inspektionsförsök med hjälp av scanning


Försök 1
Kosslyn anser att det visuella medium har grundläggande representations delar som inte kan representera bild delar mindre än en viss storlek, sett från ett speciellt avstånd. Detta visas, anser Kosslyn, genom experiment där det tog längre tid för försökspersonerna att se små delar av bilden.

metod:
Försökspersoner föreställer sig en kanin jämte en elefant. De skulle sedan föreställa sig en kanin jämte en fluga. Tiden mättes på båda experimenten.

resultat:
Det tog dem längre tid att se kaninens morrhår tydligt när de föreställde sig kaninen jämte elefanten än det gjorde när de föreställde sig kaninen jämte flugan. I det första fallet påstår Kosslyn att kaninens huvud från början visas för litet för att morrhåren skall vara tydligt representerade i försökspersonernas bilder. Därför använder sig försökspersonerna av en "zooming" process som transformerar den del av bilden som representerar kaninens huvud tills det visas stort nog för att morrhåren skall synas tydligt.

Försök 2
Kosslyn vidhåller att resolutionen i det bildliga medium minskar närmare periferin.

metod:
Detta experimentet gick ut på att försökspersonerna skulle visuellt inspektera två små punkter placerade i centrumet av ett blankt fält. Punkterna togs sedan bort, och försökspersonerna skulle föreställa sig att de fortfarande fanns kvar. Sedan skulle försökspersonerna tänka sig att deras fokus för uppmärksamhet flyttade bort från punkterna tills de inte längre kunde se att punkterna var skilda åt.

resultat:
Kosslyn fann att ju större sträckan mellan punkterna var, desto längre från centrumet av bildfältet flöt punkterna ihop. Ett liknande resultat ficks när han testade det med perception. Detta tycker Kosslyn visar att de grundläggande representations enheterna i den visuella bufferten representerar större regioner närmare periferin, så att resolutionen där inte är så bra som den är i centrum. Som Kosslyn säger, "In the highly resolved central regions the grain is smaller and hence resolution higher.".

Försök 3

metod:
I Kosslyns välkända kart-scanning experiment fick försökspersonerna studera kartan som visas i figuren nedan. När försökspersonerna hade blivit förtrogna nog med kartan för att kunna rita av den blev de tilltalade att skapa en mental bild av den och sedan fokusera på ett speciellt objekt i bilden. Denna uppmaning upprepade sig för olika objekt.

resultat:
Han fick fram att ju längre ett objekt var ifrån platsen som man för ögonblicket fokuserade på, desto längre tog det att fokusera på det nya objektet. Till exempel, att ändra uppmärksamheten från "sjö-delen" av bilden till "hydd-delen" tog längre tid än att ändra uppmärksamheten från "brunn-delen" till "hydd-delen".




Försök med transformation av bilder

Försök 1
metod:
Roger Shepard och Nancy Metzler (1971) presenterade par av abstrakta objekt (sådana som visas i Figur 1) för sina försökspersoner [enligt d]. Försökspersonernas uppgift var att studera paren och, så fort som möjligt, bestämma om ritningarna visade två bilder av samma objekt eller var två olika objekt. Om de två bilderna visade samma objekt skulle försökspersonerna svara "samma" (same), och om de var från olika objekt skulle de svara "olika" (different). Tiden det tog försökspersonerna att göra rätt bedömning dokumenterades.

exempel på bilder från försöket:
Del a av Figuren nedan visar två bilder av samma objekt där högra bilden är en 80 graders rotation av den vänstra bilden. Del b visar också två bilder av samma objekt. I detta fallet, den högra bilden har också här roterats 80 grader i jämförelse till den vänstra, men den har roterat på ett annat sätt än i del a.
I del a skulle man kunna klippa ut cirklarna, placera dem på ett bord, och fysiskt rotera dem tills de ser identiska ut. Detta kallas för "bild planet" (picture plane). Del b är roterad i djupet. Vänder man den vänstra bilden "in i papperet " så blir den identisk med den högra. Del c visar ett exempel på bilder av olika objekt. Ingen rotation vare sig i bild planet eller i djupet kan få bilderna att överensstämma.

funderingar:
En sak de funderade över (ville veta) när de gjorde det här testet, var med vilken hastighet dessa former kan rotera. Om försökspersonerna utför denna uppgift genom att generera, hålla kvar, och "titta på" en av bilderna medan de mentalt roterar, skulle denna mentala rotation behöva pågå sakta nog för att ge försökspersonerna tid till att se om de två bilderna kommer att matcha. Om de två bilderna är ritade med större vinkel skillnad mellan dem, t.ex. 120 grader istället för 80, skulle det ta försökspersonerna längre tid att ge rätt svar.

Figur 2.

resultat:
Figur 2 visar resultaten från undersökningen. Man ser här att tiden det tar att svara är linjär mot vinkel skillnaden (skillnaden till initial bilden). Försökspersonerna roterade uppenbarligen (enligt Shepard och Metzler) den mentala bilden i en nästan konstant fart, 50 till 60 grader per sekund. En annan viktig upptäckt som Shepard och Metzler gjorde är att lutningen med rotation i bild planet är nästan likadan som lutningen med rotation i djupet. Det var alltså inte svårare för försökspersonerna att rotera i djupet än det var att rotera i bild planet. Försökspersonerna var nästan helt eniga om att de löste uppgiften genom att "titta på" den mentala rotationen av en bild. Den stora upptäckten för Shepard och Metzler var att allt arbetet (för att hitta svaren "samma" eller "olika") görs av de kognitiva operationer som roterar bilderna. Allt personen behöver göra är att titta på dem.

Försök 2
metod:
Metzler gjorde också ett undersökning för att försöka få reda på vilken effekt som vinkelskillnaden har på reaktionstiden [enligt d]. Hon visade försökspersonerna en abstrakt form och instruerade dem att börja rotera formen år ett speciellt håll. Efter ett tidsintervall visade Metzler en andra bild som hade roterats flera grader från den första bilden. Hon sa till försökspersonerna att avgöra om det var samma objekt eller inte. Längden på tiden mellan de två bilderna bestämdes av rotationsgraden mellan de två bilderna och av personens rotationshastighet. Om vinkelskillnaden t.ex. var 180 grader och personens rotationshastighet var 60 grader per sekund, så presenterades andra bilden 3 sekunder efter sen första visats. Anledningen till detta var att om personen kontinuerligt roterar den mentala bilden under de 3 sekunderna , så skulle det inte behövas så lång tid för att bestämma om de är "samma", eftersom personen redan har roterat den mentala bilden så mycket så att den matchar den andra bilden ganska bra.

resultat:
Vinkelskillnaden hade nästan ingen effekt på reaktionstiden. D.v.s. personerna behövde ungefär en sekund för att bestämma säg oberoende av om vinkelskillnaden var 45 eller 270 grader. Alltså, större delen av tiden det tar från man ser bilden till att man svarar går till att rotera den mentala bilden, och bara 1 sekund går till att bestämma sig om den är likadan eller inte. Dessa upptäckter (från försök 1 och 2) av Shepard och Metzler har sedan stärkts av Cooper (1976).

Anknytning till Kosslyn
Konceptet med rotation av bilder som Shepard och Metzler använder sig [enligt b] av är det Kosslyn förespråkar. Hans aspekter förser en rak förklaring till Shepard och Metzler's experiment: Tiden ökar linjärt med ökad vinkel skillnad mellan figurerna eftersom, med större vinkel skillnad, behövs det mer transformationer för att få fram bilder som representerar figurerna.




Sammanfattning


Kosslyn säger att vi bearbetar mentala bilder med samma funktioner som vi bearbetar direkt perseptionell data. Vi använder i huvudsak tre olika system för att skapa, bearbeta och inspektera bilder. Dessa funktioner är spridda i olika delar av hjärnan och arbetar delvis oberoende av varandra. Systemen stimulerar dock varandra så att vi har lättare för att använda hela systemet om ett av dem fått stimulans på något sätt.


Diskussion

Det som märks mest när man läser om mentala bilder är att forskningen går fort framåt. Det som var diskutabelt på 60-talet är i stort sett accepterat som fakta idag. McKellar kom 1965 fram till att i princip alla (97%) använder sig av mentala bilder. Detta var med all säkerhet inte lika självklart då som det är idag. Vi tror att forskningen har gått så pass snabbt framåt mycket på grund av att området kognition och mentala bilder är ett relativt nytt område. Kartan över området har många vita fläckar som forskare kan ge sig ut i. Det kan jämföras med alla forskningresande på 1700 och 1800-talet. Stora områden blev kartlagda av den anledningen att det fanns mycket att kartlägga. Idag kartläggs inte så mycket längre, det mesta finns redan detaljerade kartor av det mesta och de som inte finns har kanske inte så stort värde. Samma tendens finns inom äldre forskningsområden, matematiken har en mindre mängd forskning som inte är utför än konitionen. Det går inte att ta ett kliv i valfri riktning och hamna i obanad terräng som det på sätt och vis gått att göra inom kognitionsvetenskapen. Därför blir inte utvecklingen lika halsbrytande inom matematiken.

Vi anser att den forskning som bedrivits sedan 60-talet inom forskningen på mentala bilder kan delas in i följande faser.

Att den existerar:
I den tidiga, sent 60-tal, forskningen om mentala bilder så handlade det mest om att bevisa att mentala bilder faktiskt existerar genom en mängd olika försök, de försöken vi redovisar här är exempel på sådana försök. Det finns i och för sig exexempel på undersökningar om mentala bilder redan på 1800-talet, men de bortser vi från eftersom det inte mynnade ut i någonting i praktiken.

Hur den existerar:
Var i hjärnan lever varje enskild funktion, är det en eller flera delfunktioner? Används funktionerna kring mentala bilder enbart till mentala bilder eller har de fler funktioner? Detta var frågor som besvarades på 70-talet. forskningsvärlden inom området var vid det här laget överens om att den mentala bilden existerade, frågan hade förskjutits mot hur fungerade den.

Var den existerar:
Någongång i mitten på 80-talet började forskningen bli mer inriktad på att förklara de olika delfunktionerna och ev. dela upp dem i fler subfunktioner. Dessutom så försöker man koppla det hårdare mot neurofysik. Forskningen vill koppla varje enskild funktion till en specifik del av hjärnan. Lokalisering av enskilda funktioner sker genom försök på personer som har skador på olika delar av hjärnan för att på så vis kunna konstatera om och hur personens behandling av mentala bilder förändras. Finns en koppling mellan skillnaden i hantering av mentala bilder och faktisk visuell perseption.

Framtiden:
Kopplingen med våra övriga funktioner. Varför finns individuella skillnader i vårt användande av mentala bilder, hur kommer det sig att ca 3% inte använder mentala bilder och hur påverkar det dem?(McKellar, 1965)
Primning av andra system än de som rör bilder? Vilka system påverkas av de mentala bilder som vi skapar? Redan idag så ställer Kosslyn sig dessa frågor och några konkreta bevis har vi inte sett. Kosslyn kommer förmodligen att börja testa hur rotationsfunktionerna primar de motoriska funktionerna i hjärnan. Vilka blir skillnaderna i prestation om man primar med hjälp av mentala bilder.
Det finns mycket inom området mentala bilder som behöver utredas. Av det vi lyckats få tag i så verkar området gömma en stor potential. Så är det väl i och för sig inom all forskning som är starkt knuten till hjärnans funktion.


Referenser i artikel:

[a] (1968). Spatial and verbal components of the act of recall. Canadian journal of psychology,
22 ,349-368.

[b] Tye, Michael (1991), The imagery debate. Cambridge,Mass.: MIT Press.

[c] McDermott, Kathleen B., Roediger III, Henry L. (1994). Effects of imagery on perceptual implicit memory tests. Journal of experimental psychology, learning, memory, and cognition , 20 (6), 1379-1390.

[d] Best, John B. (1995). Cognetive Psychology fourth edition, MA: West publishing company.

Referenslitteratur:

Dror, Itiel E.,Kosslyn, Stephen. M. (1994). Mental Imagery and aging. Psychology and aging, 9 (1), 90-102.

Osherson, N, Daniel m.fl. (1995). Visual cognition, volume 2. Cambridge,Mass: MIT Press

Gallego, J., Deno-Ledunoist, S., Vardon, G., Perruche, P. (1996). Ventilatory responses to imagined exercise. Psychophysiology, 33, 711-719.

Kosslyn, Stephen M., Ball, Thomas M., Reiser, Brian J. (1978). Visual Images Preserve metric Spatial Information: Evidence from Studies of Image Scanning. Journal of Experimental Psychology: Human Perception and Performance, 4 (1), 47-60

Kosslyn, Stephen. M., Holtzman, Jeffrey D., Farah, Martha J., Gazzaniga, Michael S. (1985). A Computational Analysis of Mental Image Generation: Evidence From Functional Dissociations in Split-Brain Patients. Journal of Experimental Psychology:General, 114 (3), 311-341.

Preece, Jenny (1994). m.fl. Human-Computor interaction MA:Addison Wesley.

Stillings, Neil A. m.fl. (1995).Cognitive Science: an introduktion ,second edition Cambridge, Mass: MIT Press